Det är besvärligt att heta Marju just nu.. När jag äntligen kommit igång med träningen igen går jag och blir sjuk. Typiskt det. Jag längtar efter promenader och gym. Men, jag ska för en gång skull lyssna till andras råd och kurera mig först.

Någonstans känns det ändå helt okej, för jag trivs nå fruktansvärt i Fredriks sovrum. Äntligen är min 46" kärlek uppe på väggen, blurayn inkopplad och att Fredrik sen köpte ett till Xbox att ha i sovrummet var pricken över i:et! Onepiecen är såklart dagens klädsel, värmeljusen tända, massvis med filmer och spel uppradade, samt tidningar och böcker. Det känns som att tiden i sängen kommer vara lättfördriven helt enkelt. Nu väntar jag bara på att hjärtat ska komma hem från gymmet med mat till mig. Sen ska det spelas guitar hero tillsammans, och kramas såklart! Under tiden ska det spelas rumble; marjuanneli är namnet om ni känner att ni vågar!

Vet inte riktigt om jag fick fram hur mycket ångest det här med min dermal frambringade, så jag gör ett nytt försök: jag är inte den som har lätt till tårar, men mina ögon var konstant gråtfärdiga, min kropp skakade som ett jävla asplöv, och det kändes som om min mage hade vänts ut och in. Sen att jag redan är vinterblek, visst. Men nu var jag likblek istället..

Vi kan säga så här: jag har längre ingen dermal i min kropp, och jag lever. Just nu känner jag mig som jordens största tönt! Vårdcentralerna kan ta sig någonstans, så efter en massa om och men gick jag till en piercingstudio för hjälp. Det tog max 1 minut för dem att ta ut den, utan bedövning, utan snitt. Eftersom min kropp redan förberett sig på att dermaln inte skulle vara kvar så kunde den bara plockas ut istället för att snittas. Nämnde jag att jag känner mig som jordens tönt nu?

För er som sen inte vet eller googlat fram vad en dermal anchor är för något: så här ser själva smycket ut som man trycker in under huden. När den sen sitter på plats sätts en kula, platta, pärla eller vad man nu vill ha på.. Hålen i själva plattan finns alltså till för att smycket ska "växa fast" i kroppen och inte åka ur. Nu kan den ju uppenbarligen stötas bort ändå. Men ja, här är anledningen till att man måste göra ett snitt i huden för att ta ur smycket.

Mina läppar är inte längre torra, och mitt öra blöder inte längre. Det var ju alltid något. Men fittpiercingen (haha, väldigt roligt!) gör fortfarande nå fruktansvärt ont.

Sen är det ju alltid det här förbannade krånglet när man ska boka tid hos en läkare. Jag vet inte ens vad för sorts jävla läkare jag ska vända mig till för det första! Finns ju 200 olika specialister, och alla har olika telefontider, EN ynka jävla timme om dagen ungefär. Jag blir galen! Speciellt på Stockholm. Hemma i Dalarna finns det ett sjukhus man åker till om man har ont eller är sjuk, och så fixar dom det där. Okej, det kanske finns två, men iallafall. Här i Stockholm finns det minst lika många sjukhus som specialister. Vart man ska vända sig? Ingen jävla aning! Som om att jag inte hade det nog jobbigt ändå. Helvetes jävla fittpiercing!

Och mina vänner borde skämmas, mitt läsarantal har ALDRIG vart så högt som igår. Enbart för att jag länkade från facebook med en olycklig rubrik. Att folk ska vara så nyfikna så fort det är något dåligt. Såklart var det välkommet att läsa, annars hade jag inte länkat. Men då kan man väl ändå läsa när det handlar om något positivt också? Blir så matt..

Helvetes jävla fitta! Ursäkta språket, men det är lite så det känns just nu. Vad är det med min kropp? Den har under senaste veckan bettet sig oacceptabelt. Först och främst, mina läppar. Dom är svintorra! Nu pratar jag alltså om läpparna man pussas med, så det inte relateras till första meningen i inlägget. Läpparna är nog det jag är nöjdast med på min kropp, men inte när dom ska vara torra. Jag har aldrig torra läppar. Varför nu?

Inte nog med det, imorse när jag borstade tänderna upptäckte jag ett sår i örat som det rann massa blod ur! Hur detta sår uppstått? Ingen jävla aning. I örat liksom? Vet inte om Fitte har någon märklig fetisch och har försökt sig på mitt öra inatt.. Känns som enda förklaringen just nu.

MEN, nu till det värsta. Imorse vaknade jag av en sjuk smärta i en av mina piercingar. Tyvärr i den jag allra minst önskat ska krångla, min dermal anchor som jag gjorde hösten 2010. Kunde det inte vart någon av mina vanliga piercingar som man lätt kan plocka ur? Självklart inte. Det verkar som min kropp börjat "stöta bort" dermaln, och minsta lilla tryck runt området får mig att vilja gråta. Enda lösningen just nu känns som att plocka ut den innan det blir värre, och tanken på det får mig att vilja gråta ännu mer! Inte för att jag verkligen vill ha kvar den, så mycket bryr jag mig inte om den. Men tanken på att behöva göra ett snitt för att ta ut den skrämmer livet ur mig! Jag minns när jag skulle ta ut min p-stav efter 3 år, fan jag försökte skjuta på det hur länge som helst bara för att jag var så rädd. Åååh jag vill inte! Det kryper i hela kroppen av ångest bara jag tänker på att ta ut den. Stoppa i skit i kroppen är en sak, men att ta bort det är en helt annan femma. Återigen, helvetes jävla fitta. Nu i dubbel benämning!

Åh, papaya.. Jag skulle nästan kunna påstå att jag är lite förälskad i denna body lotion. Deon i samma serie är förresten awesome den också!

För ganska exakt ett år sedan ställde jag mig på vågen och såg den högsta siffran i mitt liv för min egen del, bröt halvt ihop där, men tog ganska snabbt tag i saken och började träna. Gick ner 5kg, vilket kändes helt okej då. Sen vet jag inte vad som hände, från det att jag träffade Fredrik har jag istället gått upp ca 6-7kg. Förra veckan visade alltså vågen ännu en gång den högsta siffran i mitt liv. Förhållandekilon skulle man nog kunna kalla dem. Ptja, jag är trött på dem och vägrar acceptera den där siffran! Så häromdagen förlängde jag mitt bortglömda medlemskap hos fitness 24/7. Känner redan att jag är piggare och mår bättre av att röra lite på mig ibland! Frågan är bara hur jag kunde låta detta hända igen?

"If you don't like where you are, then change it.

You are not a tree."

Said and done! I lördags sa jag äntligen upp min trygga och fasta tjänst. Hur det känns nu? Helt jävla fantastiskt. Efter mina egna önskemål så kommer jag jobba kvar en månad till, det vill säga fram tills maj.

Vad som händer sen? Ingen aning. Eller jo, det har jag. "Planen" eller iallafall tanken är att i mitten/slutet på maj ta mig ner till Medelhavet, och stanna där på obestämd tid. Time will tell. Första nödvändiga steget var iallafall att säga upp mig, och med det gjort borde jag fixa nästa sak. Något så simpelt men ändå ansträngande: nytt pass.

Hursom, känslan av att sagt upp sig är underbar. Jag önskar nästan att jag kunde göra det varje dag!

"I just need something to happen, I need a sign that things are going to change. I need a reason to go on. I need some hope!"

21 jäkla vårar idag. 21 hela år sen jag kom till jorden. 21 år av kärlek och djävulskap. När jag sen ska växa upp? Vi får nog lägga på 21 år till tror jag.

De suraste av dem suraste tanterna, vad är det i deras liv som är så miserabelt att dom inte kan le och vara lite trevliga? Har svårt att tro att det skulle vara musiken i mina hörlurar som ligger bakom det.

En av dessa tanter kommer iallafall fram till mig och fräser att jag ska sänka musiken, vilket jag såklart gör. Ungefär 3min senare fräser hon att jag ska stänga av musiken istället, "jag blir så stressad av ljud!"

Ja, men då kanske du skulle överväga att inte ens åka tåg kan jag tycka. Bara det i sig är oljud. Sen ser jag dig inte klaga på alla som för högljudda konversationer runt omkring oss? Det i sig finner jag irriterande, och just därför lyssnar jag på musik. Om detta nu är ett sådant problem och du trots allt måste åka tåg, kanske du skulle bokat en plats i tågets tysta avdelning! För jo, när man bokar biljett står det "välj om du till exempel vill sitta i vår tysta avdelning eller vid ett bord". Det är alltså ett alternativ kärring.

Jag kände att denna tant inte ens var värd en fortsatt diskussion, så jag löste problemet genom att flytta mitt pick och pack till en annan vagn. För om det är något som stör en, så är det så man borde göra nämligen. Lösa sitt eget problem själv utan att tvinga andra i sin omgivning att göra det åt en.. Och i den här nya vagnen är det då ingen tant som anser musiken vara för hög, vilket den definitivt heller inte är! Dagens klagosång var det, tackar så mycket.

"The best love is the kind that awakens the soul and makes us reach for more, that plants a fire in our hearts and brings peace to our minds."